I Dalarna finns många minnesmärken och sägner efter Gustav Vasas flykt undan danskarna åren 1520-1521. I helgen besökte vi minnesstenen vid Marnäs som rests till minne av när Gustav Vasa hölls gömd under en nedfallen tall i skogen.
"Sven Elfsson lastar ett stort hölass och beger sig, med Gustav gömd i lasset, mot byn Marnäs en dryg mil bort. Här bor bröderna Per och Mats Olsson, kronoskyttar även de. Det blir en mycket farofylld resa. Trakten vimlar av danska spejare. Vid Benön i Linghed stoppas de vid en dansk vägspärr. Knektarna undersöker lasten genom att sticka sitt spjut in i hölasset. Gustav blir skadad i benet men säger inget. Det droppar dock blod ned i den klara snön. Efter ytterligare en stund upptäcker Sven detta men finner än en gång på råd. Har tar sin kniv och skär sin egen häst i ena bakbenet på ett ställe där det gör minst skada. Den delen kallas allmänt för "kråkan" och folk i trakten kallas än idag för Svärdsjökråkor. När släden än en gång stannas av knektar som ser det blodiga spåret så visar Sven Elfsson på hästens ena ben och de får fortsätta sin färd. (Denna berättelse ingick inte Peder Svarts krönika, utan upptecknades på 1600-talet)
Bröderna tar hand om Gustav och tar honom även till kyrkan när danskarna försvunnit. Efter gudstjänsten berättar Gustav, för den samlade skaran med folk utanför kyrkan, om den dåvarande danske kungen (Kristian II) och om blodbadet i Stockholm. Folket lyssande noga men insåg dock att de själva var för få och de ville veta vad andra tyckte först. Med detta besked lät Vasa sig nöjas och fortsatte sin färd, men denna gång mot Rättvik.
Berättelserna om Gustavs flykt från Ornäs till Marnäs nedtecknades år 1667 i Svärdsjö kyrkobok.
Kommentarer
Skicka en kommentar