Att få följa en valpkull från födelseögonblicket och deras individuella utveckling genom åren är det bästa med att vara uppfödare. Våra tidigare fyra fina kullar har trots ett par kritiska ögonblick varit en källa till glädje i många år. Några fellägen som vi själva kunnat rätta till och ett akut kejsarsnitt är de utmaningar vi haft, men i övrigt har de valpningar och den valptid vi haft gått enligt skolboken och förväntan. Den här gången blev det helt annorlunda.
Den femte kullen gav två underbara och vackra tikvalpar. Vi gladdes så åt de fint tecknade tikarna som man bara kunde skilja åt utseendemässigt om man verkligen lärt känna dem. Dessvärre var de väldigt små, vägde bara 89 och 110 g och de hade svårt att dia. Vi såg snart att de var svaga så redan på andra dygnet gjordes ett veterinärbesök där det konstaterades att den ena tiken behövde vätskas upp. Ett dropp sattes i nacken som skulle hjälpa henne bli piggare. Stödmating rekommenderades, så var tredje timme dygnet runt fick vi hjälpa de små med matning.
Självklart fanns inget alternativ, vi skulle göra allt vi kunde för att stärka de svaga valparna, så var tredje timme, dygn för dygn matade och vägde vi valparna kontinuerligt för att se att de växte och blev starkare. Efter 1,5 vecka hade de fördubblat sin födelsevikt, men andningssvårigheter hade tillstött och syresättningen blev allt sämre. Åter till veterinären som tyvärr kunde konstatera att det inte fanns något mer att göra och livet lämnade de små mjuka silkeslena kropparna. Vår förtvivlan och saknad är stor.
Vila i frid finaste Ejla och Ellie!
Kommentarer
Skicka en kommentar